En Varulv i Vårberg

En kväll låg jag sömnlös i min säng i Vårberg.
Ibland då jag låg sömnlös så brukade jag ta på mig joggingskorna och dra ut på en löprunda.

Det brukade vara avslappnande att springa mitt i natten.
I Vårberg finns det ett berg som heter "Vårbergs tippen". Jag tyckte att det verkade som en skön idé att springa upp till toppen och se ut över hela Stockholm. Det är grymt fin utsikt däruppe. Man ser globen och hela Stockholms skyline. Tänkte att på natten så måste det se ännu snyggare ut.

Så jag börjar springa uppför backen.
Men så plötsligt tar ljusslingan slut och man har bara kommit halvägs upp för berget. Men vägen fortsätter så jag löper vidare.

Men utan ljusslinga så var det becksvart. Man såg inte mycket.
Det är då tankarna börjar fara i skallen och man inbillar sig saker.

Då är jag inte en sån som egentligen är rädd för att det ska komma en våldtäcktsman eller ett fyllo och attackera. För såna kan man försvara sig mot. Man kan ge de en rejäl fight.
Nä... det jag blir rädd för är ifall det kommer en Dracula eller en Zombie, mumie eller varulv och attackerar. Då har man inte ingen chans.

Jag har berget till vänster om mig och bland all gräs så ser jag en mörk gestalt. Säkert så var det egentligen bara en buske, men i mörkret så var det bara en svart fläck mitt i all gräs.
Jag får för mig att den rör på sig och följer mig med blicken.
Det kan ju vara en sån varg som kommit fel och hamnat i sthlm. Eller en galen hund som inte fått käk på länge.

Så jag stannar till lite och fortsätter att gå lite försiktig. Jag har sprungit uppförsbacke, är lite andfådd och har låren fullt med mjölksyra så jag skulle aldrig kunna springa ifrån satanshunden som stirrar på mig.
Jag låg helt enkelt risigt till.

Men jag klarar mig och lyckas ta mig till toppen. Stockholm är fint om natten.

Men nu kommer problemet. Hur ska jag ta mig hem?
Jag vågar inte gå samma väg som jag kom för där fanns ingen belysning och vargen var ju där.
Jag kan inte gå ner för den branta berget för att jag kommer slå sönder mig i mörkret.
Men jag måste ta mig hem.

Så till slut valde jag att gå ner för den branta berget istället för att gå på vägen.
Halvvägs nere kommer jag på repliken från filmen "En amerikansk varulv i London".

"Stay on the road. Keep clear of the moors.", "Beware the moon, lads. ".

Fan... månen ÄR fan uppe och jag har gått ifrån vägen.
"Nu kommer varulven... Nu kommer varulven" tänker jag.
Gräset är rätt högt på berget så man ser inte ifall vargen, satanshunden eller varulven skulle komma.

Jag skyndar mig som fan.
Ner för berget... nästan kanar på rumpan. Vilken syn.
Kommer ut på vägen igen, där det finns belysning.
Springer allt vad jag har till min port och låser in mig.
Vilken tuffing alltså... helt panik-rädd.

Snacka om att skrämma upp sig själv.
Kunde fortfarande inte sova ändå.