** Mars och Venus

Mars träffar Venus på Tellus.
Det händer utav en slump och på nåt sätt fattar de tycke för varandra. De är ju trots allt olika.

De fortsätter att träffas och det leder till en relation.

Då Mars var med Venus så var han lycklig. Venus kände sig bra då hon umgicks med Mars.

Men Mars pratade sitt språk och Venus ett annat. Det ledde till störningar i kommunikationen. Oftast var det inga stora kommunikations hinder, det gick att lösa.
Men med tiden så blev hindren större och större och båda möttes utav frustration.

De menade inget illa, men översättningarna blev fel och så småningom växte frustrationen till irritation.
Med avståndet blev resultatet att Mars och Venus inte träffades lika ofta längre.
Mars blev ledsen och Venus var ledsen.
Mars och Venus hade olika bakgrunder, olika livserfarenheter och olika åsikter om saker och ting.
Det ledde till ännu mera problem då båda var de mest envisaste planeterna som fanns.

De kanske aldrig var menade att vara med varandra. Det kanske inte var meningen att de skulle träffats från första början. Men de hade nåt bra.

Historien slutade med en diskussion om hur de skulle gå till väga för att försöka lösa problemen. Gamla diskussioner dök upp på tal och det slutade med att Mars och Venus beslutade i stundens hetta att aldrig mer ses.
Båda kanske var rädda för att gå vidare i en svår relation.
Båda kanske var skadade från gamla relationer så att båda kanske bara sökte ursäkter för att skydda sig mot att bli sårade i framtiden.

Svaren vet jag inte...

Till J:
Jag förstår att relationen var svår och från att båda må så bra med varandra till att sedan inte kunna vara med varandra gjorde att varken den ena eller den andra mådde bra.
Tiderna tillsammans var underbara, det var tiderna utan varandra som var de svåra.
När det var dags att försöka lösa problemen blev allting så fel pga vi inte förstod varandra ur bådas synvinklar.
Då det var prat om att träffas för att fatta ett beslut om framtiden så ville ingen göra uppoffringen för att försöka ses, för att beslutet redan var fattat.
Resan hem hade inte varit trevlig. Det visste båda. Utav rädsla tror jag att det sas saker som man egentligen inte skulle ha sagt till respektive om man suttit i samma rum.

Tyvärr så vet jag att det hade gått så långt att det kanske inte gick att lösa. Det hade varit så mycket värt det, men det hade varit svårare än tidigare.
Men vi hade förändrats och det hade krävts mer energi från bådas håll att försöka kämpa. Energi som kanske inte fanns. Då blir det inte rätt tidpunkt. En spricka hade redan uppstått.

Det som jag ångrar mest var sättet som det hela avslutades på och de orden som sas.
Det gäller att kunna ge och kunna ta. Till slut orkade varken jag eller du ge.
Efter nåt som kändes så bra så ångrar jag bara slutet.

http://www.youtube.com/watch?v=qy1VnmalNzc