Främling

Jag är sämst på namn och ansikten. Det vet de flesta som känner mig.

Satt i slussen och väntade på tåget. Skulle iväg på breakdance-träning i Gubbängen.
Medan jag sitter där på stationen så ser jag en svart kille som ser precis ut som en polare till mig. Han hade en basketboll i handen och ryggsäck och stod med ryggen mot mig.

Så jag ställer mig upp för att hälsa. Så för att leka rolig så tar jag bollen ifrån han och säger nåt i stil med:
"Vad dålig du är! Du kan ju inte ens hålla i bollen.", nåt sånt.
Skrattar lite och säger
"HAHA Tja! På väg till träningen?"

Killen har ju vänt sig om självklart, eftersom jag tog hans boll.
Men han såg lite osäker ut. Som om han inte visste vem jag var.
Samtidigt så märker jag att det här inte är min kompis.
En normal människa skulle nog sagt "Förlåt, jag trodde du var någon annan".

Men jag tyckte att det var pinsamt att jag tagit fel person så jag fortsätter:
"Tränar du fortfarande i fryshuset?"
För det är det enda stället i närheten som jag vet ungdomar tränar basket på gröna linjen.
"Jodå" svarar han.
Killen vet ju självklart inte vem jag är och eftersom jag verkar känna honom så är det klart att man inte frågar "Ursäkta? Känner vi varandra?"
Han kanske har samma syndrom som jag, att man glömmer bort folk.
"Hur är det med brorsan?" chansar som fan där.
Men tydligen så:
"Jo, brorsan mår bra. Ska du också träna?"
Nu verkar det som att han tror att jag är en kompis med hans bror.
"Ja, också på väg till träningen"
"Basket också?"
"Nä, breakdance"
"Ja, just det!"
Jag vet att jag aldrig har träffat den här killen nånsin. Killen vet att han inte känner mig. Men ändå så lyckas vi sedan hoppa på samma tåg och hålla en artig konversation i tre hållplatser tills han går av i Gullmarsplan.