Spöket

Åkte till Spanien med Familjen.
Detta måste ha varit 1996 tror jag.

Vi bodde då i Amposta som är en liten by söder om Barcelona för att hälsa på släkt och vänner.
Min pappas moster ägde ett hus som hon inte längre använde som vi fick låna under tiden som vi bodde där.

Denna var ett gammal hus som säkert byggdes för 2-300 år sen.

Jag fick bo i ett gammalt slitet rum som inte hade några fönster.
Det var väldigt högt till tak och rummet var endast möblerad med en säng och en stor garderob vid foten av sängen.
Sängen låg placerad så att huvudänden låg på dörröppningens sida.
Så att när man låg på vänster sida så hade man dörren framför sig med utsikt ut i en lång korridor som var cirka 10-15 meter lång.
I mitten av korridoren till höger från mitt rums riktning så låg det en toalett och längst bort i korridoden fanns det ett rum som borde ha varit ett slags vardagsrum. Men som på senare tid användes till replokal utav min pappas kusins band.
Så det rummet var fylld med en massa skräp.
Påminde mer om ett garageutrymme eller ett förråd.

Jag tyckte oftast att det var läskigt att sova själv i det rummet utan fönster, högt till tak och det stora gamla omoderna tomma garderoben vid mina fötter men blicken ut en mörk korridor.

Jag vågade inte stänga dörren heller för att inte bli instängd i rummet med det där stora Narnia garderoben.

En natt så vaknar jag till.
Klockan måste ha varit nån timme efter midnatt.
Hela famljen låg och sov i sina rum sen länge.

Ni vet den känslan som man får i sömnen om att nånting är fel och kroppen vaknar instinktivt.
Typ som det fenomenet att man vaknar minuten innan larmklockan ringer eller att man vaknar utav att man kommer på att man glömt att stänga av nåt i köket, så att det kanske brinner.
Man kliver upp för att fixa det och så börjar brandlarmet tjuta (har det aldrig hänt er?).

Jag öppnade mina ögon och låg just på vänster sida.
När jag öppnar ögonen så ser jag att någon står längst bort bort i korridoren.
Precis vid mynningen till det andra rummet längst bort.
Det ser ut att vara en person med shorts och linne. Det ser ut att vara en man och han står vänd åt mitt håll.
Det är kolsvart och han står ju cirka 10-15 meter ifrån så jag kan inte urskilja vem det är.
Sen säger denne person nånting.

Nyvaken som jag är så hör jag bara mummel. Kunde tyvärr inte höra vad han sa.

"Blablabla bla"
"QUE?" svarar jag högt och fattar ingenting.
Jag hade ju varken hört eller förstått vad denne sa.

I samma ögonblick som jag svarade så börjar han att gå mot mig i raskt takt.
Det såg mycket ut som att han skyndade sig mot mig.

Jag kisar med ögonen för att försöka urskilja vem det är men ser inte.
Ser bara att han närmar sig mer och mer och ganska fort.
Jag tänder lampan och så är det ingen där.

Mina hår reste sig i mina armar.
Jag satt upp ett tag för att försöka förstå vad som just hade hänt.
Drog igen dörren men inte helt, jag lät den stå öppet lite.
Jag ville ju inte bli instängd i rummet men samtidigt ville jag slippa titta ut i korridoren.
Sov väldigt oroligt resten av natten.

Dagen efter, vid frukostbordet så frågar jag familjen:
"Var det nån av er som var uppe och sprang mitt i natten? nån som använde toan där vid korridoren?"
Nä, det var ingen som hade varit uppe mitt i natten.
Jag förklarar vad jag just hade upplevt under natten.

Morsan ger min pappa en blick som att hon förstår vad det är som jag pratar om.

"Vad? Vad var det där för blick?" undrar jag.

De förklarar.
Tydligen var en av anledningarna till att min pappas moster inte bodde kvar i det huset, att hon trodde att det var hemsökt.
Efter att hennes man gått bort så kunde hon höra ljud på nätterna.

Hon hade sett bordslampor tända sig.
Vaser röra på sig.
Köksluckor öppnas.
Stolar ommöblerade.
Skuggor.
Hela spök kalaset om man säger så.

"Men det verkar inte vara nåt att oroa sig för. Vi tror att det är morbror som spökar och han var en snäll man. Inget att vara orolig för" säger morsan.

Resten av månaden så varken såg jag eller hörde jag inte nåt liknande.
Men jag är helt hundra på det jag såg den kvällen.
Läskigt va?